Egentligen var det Erick Wujciks fel. Och Fredrik Bonanders och Mattias Olofssons. Och Emma Wieslanders.
Det var sommaren 1995, har jag för mig. Erick Wujcik var på kringresa i Europa, och genom mailinglistan för Amber DRPG arrangerade han att hälsa på Amber-spelare i ett gäng olika länder. Inklusive Sverige. Linköping. Min lägenhet i Lambohov. Han dök upp (via tåg) en varm sommarkväll, och PS hjälpte till att skjutsa honom från stationen. Ett drygt dussin blandade rollspelare belägrade mitt vardagsrum, och vi ägnade kvällen åt att Erick spelledde ett kort Amber-scenario (vad annars?) åt oss, och vi hade väldigt roligt.
Ett par dagar var vi några (jag minns inte vilka, men Peter var nog med) som satt och pratade om konsten att spelleda. Vi var överens om att vi var imponerade av Ericks sätt att utan synbara problem hantera mer än tolv spelare samtidigt, utan att någon kände sig ignorerad eller förbisedd. Tanken på att aktivt och medvetet >träna på att spelleda. Som om det vore en sport eller något. Efter att vi kommit att tänka på det så började vi spåna om vad man borde träna på, och det är där saker blir relevanta för Rollspelsbaren, för en sak som vi alla var överens om är väldigt viktig för bra spelledande är improvisationsförmåga.
Någon tid senare, efter en helt vanlig rollspelssession hemma hos mig (den rätt lyckade Gyllenstierna-kampanjen, om jag minns rätt), så stod Fredrik Bonander och Mattias Olofsson och tittade på min cirka hyllmeter med GURPS-böcker. De stod och pekade på måfå på hyllan, spånade fram hur en kampanj baserad på just de böckerna skulle se ut och skrattade hysteriskt åt resultaten ("Få se...Bunnies and Burrow Prisoner och Atomic Horror. Hm... Kan fungera!").
Plötsligt hände det som så ofta händer. Det sade klick någonstans inne i huvudet, två separata tankekedjor länkade ihop sig och en ny idé ramlade ut som ett stycke miljöfarligt avfall från någon biokemisk industri.
"Hey!", sade jag (eller något åt det hållet. Det är tio år sedan, tillåt mig en viss mängd poetisk licens här). "Det där kan vi ju använda för att träna. Någon pekar på tre böcker eller så, någon annan får tio minuter på sig att improvisera ihop ett scenario baserat på de böckerna och sedan spelar man."
Sagt och gjort, ungefär. Vi provade, och vi modifierade. Det blev snabbt uppenbart att pekande på GURPS-böcker inte var något särskilt praktiskt sätt att generera slumpmässiga teman, så listan med ämnen att slå fram med tärning dök upp snart. Jag har tyvärr ingen aning om vem som föreslog det först. Jag misstänker att det var en av de där sakerna som alla kom på mer eller mindre samtidigt. Vi var härdade rollspelare, slumplistor var vi inte direkt ovana vid.
En annan sak blev vi snabbt överens om. Det här sättet att spela var inte bara en bra övning i blixtrande improvisation, det var också roligt. Väldigt, väldigt roligt. "Du borde köra det här på LinCon," sade någon. "En drop-in-rollspelsaktivitet vore coolt. En slags rollspelsbar."
Tja, tänkte jag. Det kanske jag borde. Det vore ju lite coolt.
Och sedan gjorde jag inte mer, eftersom en av mina främsta talanger är prokrastrinering. Det var inte förrän på något konvent under hösten som det hände mer. Då fick nämligen Emma höra talas om vad vi hållit på med. Via <hrisp, troligen.
"Hej," sade hon. "Jag vill att du kör den där rollspelsbaren åt mig på SydCon."
Har du försökt säga nej till Emma? Jag raggade ihop lite folk och vi åkte till SydCon för att leka rollspelsbar. Emma hade fått för sig att det skulle finnas en "lönnkrog" på konventet, och i den satt vi och hoppades att det skulle dyka upp folk. Vilket det gjorde. Inte jättemånga, men vi fick åtminstone testa att konceptet verkade fungera i verkligheten och att andra hade lika roligt med det som vi hade haft.
Styrkt av denna positiva erfarenhet lyckades jag få tillräckligt mycket gjort för att det faktiskt skulle bli en rollspelsbar även på LinCon. Vi satt uppe på scenen i matsalen i en skola i Linköping som jag inte minns namnet på, och vi hade relativt fullt upp. Nöjd och glad plockade jag ned vår skylt vid konventets slut och såg tillbaka på ett par rätt lyckade arrangemang. Inte perfekta, men helt ok. Mindre problem än med Spökbuss-arrangemanget från 1995, åtminstone (som vi skall köra igen när teknologin låter oss göra det rätt).
I mitt huvud var Rollspelsbaren nu ett genomfört och avslutat projekt. Att jag sitter här nu på GothCon i en Rollspelsbar som är inne på sitt tionde år, iklädd ett förkläde med en Rollspelsbars-logotyp och att folk pratar om att starta en förening för Rollspelsbaren... Det är Gunnars fel. Eller förtjänst. Han har arrangerat, raggat folk och dragit runt dem på konvent under alla dessa år. Själv har jag bara hängt i utkanten och fascinerad sett på, och gjort så lite jag kommit undan med.
Och så kan jag glatt fortsätta i tio år till.
Calle Dybedahl, Rollspelsbaren, GothCon 2005